hejamy.blogg.se

och springa bort igen. 

De senaste dagarna, veckorna, månaderna, de har snurrat så snabbt. Sådär som alla sa men som jag inte trodde på. Inte hos oss. Inte för mig. Men jo. Även här. barnet närmar sig sin åttonde levnadsmånad och vi mår gott. My utvecklas massor och verkar vara ett tillfreds och väldigt glatt barn. Hon är en härlig person att hänga med och det tackar vi för, eftersom vi ska hänga i 18 år minst. skämt å sido.

Men trotts allt som är bra, fint och uppåt så är det något som skavt i mig. Något jag inte kunnat sätta fingret på. Något som gett mig klåda på utsidan. Det river på skinet. Jag har varit stressad. För många bollar i luften såklart, men också något mer. En känsla av otillräcklighet och en känsla av att jag inte vet var jag är eller vem jag är. Fast ändå inte. För det är också något självklart. Jag är Mys mamma, mest. 

Jag tror att vi bara låtit allt gå, rulla på. Ticka på. För vad annars ska vi göra? Och allt har gått snabbt och allt har gått bra. Men det har inte funnits plats för något annat. Eller för allting. Jag tror att jag har gått och spänt mig i 6 månader i sträck. Varit skräckslagen men jobbat för att hålla ihop, och det har ju gått bra, jag håller ihop. Men det kommer ikapp nu. En total matthet. En dövande trötthet. Jag är helt slut samtidigt som jag är pigg. Jag tror att många känslor kommer ikapp som jag har tryckt undan till förmån för alla syndrom-operation-läkarbesök-känslor. Det slog mig här om dagen att jag inte en enda dag varit rädd för tex PSD. Och det är ju jättaskönt att jag sluppit vara rädd att ungen min plötsligt ska sluta andas, samtidigt som jag såklart kollat henne när hon sover, för så gör en. Och jag har aldirg varit rädd för kurvor hos BVC, eller för vaccinationen eller feber. Sånt där jag har hört andra noja över, oroa sig över. Jag har inte känt den oron, vilket har gjort att jag känt mig som en sämre mamma. Varför får inte jag tusen nålar i mitt hjärta när mitt barn får en spruta, sådär som alla andra mammor? Jag har såklart inte tyckt att det varit en rolig upplevelse, eller önskat henne sjuk, men ni fattar. Jag har känt mig väldigt okänslig och stundom hemsk. Men jag fattar ju nu att det inte är så. Jag vet ju det egentligen. Och framför allt så fattar jag nu att jag inte haft orken att oroa mig för allt det andra, då hade jag inte orkat vara stark. Jag hade inte orkat hålla ihop genom alla läkarbesök, genom hennes operationer. Jag hade inte orkat suttit och hållt hennes hand eller haft henne i min famn när hon låg med alla slangar i sig. Jag hade inte orkat skratta med henne när hon skrattade, trotts att hon hade ont. Jag fattar det nu. Men det har tagit tid och framför allt mycket skav inuti för att acceptera det. Acceptera att vi på något vis har dragit två lass, utan att veta om det. Det jag menar när jag säger så är först "det vanliga bli förälderlasset" plus det lasset som rymmer My och hennes syndrom och allt vad det innebär. Och jag tror att andra har fattat det, eller i alla fall uppfattat det så, utom jag. Jag tror det är därför som folk sett oss som extra straka, för de har utgått från sin egen vara-förälder-känsla och försökt trycka in en operation av sitt barn i den bilden. Det borde bli övermäktigt för vem som hellst. Och jag har inte fattat det för ens nu. Jag har inte velat att det ska vara så. Och nu när allt har lugnat sig en aning, när dessa första operationer är gjorda, när vi får vara hemma utan att träffa någon läkare en gång i veckan som det varit i perioder, så kommer allt ikapp. Och det kommer nya känslor. Nya känslor för mitt barn. Andra slags känslor. Och det är fint. Det är skönt. Men det har överraskat mig, för jag trodde att jag kännde allt precis hela tiden. Men nu i efterhand är jag glad att jag inte gjort det. Tack jag-människan att du är så fantastisk. 

Att bli föräldrer är det bästa som hänt mig. Det är så mycket som faller på plats. Samtidigt som det är så mycket som faller ifrån sin plats, och det tar tid att förstå och att hitta nya platser för det gamla. Bara denna process är omvälvande nog. Att ansvara för någon annas liv. Förstå varför hon gråter. Vara där för henne när hon behöver. Tillgodose hennes behov. Det är inte alltid så jäkla enkelt! Och ibland sover en inte alls. Ibland är ingenting bra. Och ibland är allt helt perfekt utan att en engentligen gör något särskillt. Bara det kan knäcka en, att duga för sitt barn är nog svårt. Att samtidigt duga för sig själv och alla andra också, det är klart att det krockar ibland. Men det går. Jag har till och med tyckt att det gått bra. Jag och My och Roger passar ihop. Hon för och vi följer. Hon lär oss något nytt varje dag och det är en lycka att få vara hennes mamma.
En lycka som innehåller tusen andra upp-och-ned känslor också.

 

Det här blev kanske ett snurrigt inlägg. Men det är och har vartít väldigt snurrigt ett tag. Jag har stängt av och stängt in för att sen öppna upp försiktigt. jag har behövt pausa. Vara själv men samtidigt träffa folk. Det har varit en fight mellan alla känslor som finns -ich, och alla har stått i konflikt med varandra. Det börjar falla på plats nu, och jag börjar hitta ett inre lugn igen.