20140905
Kategori: Förlossning, My, ettår, tillbakablick
Idag för ett år sen var vi på tillväxtkontroll av My i magen. Jag hade då gått över tiden med sju dagar och ultraljud är rutin. Då var jag helt säker på att vi skulle bli igångsatta. "denna unge kommer aldrig komma ut" grämde jag mig. Samtidigt som jag också ändå kände att något var på gång? Det hände lixom något med kroppen på väg hem från ultraljudet och jag minns att jag sa till Roger när vi gick från bussen "jag säger inte att det är såhär till hundra procent men jag blir inte förvånad om barnet kommit innan helgen är slut. Kanske." Det där osäkerheten jag som föstföderska kände, hur skulle en veta att något var på gång? att DET är på gång? samtidigt som hela kroppen bah "nu kööör vi"....
Men än var det några timmar kvar innan det var dags att få riktiga värkar...
Jag minns att jag inte tog en enda bild på mig själv eller magen under den dagen. Jag var lite irriterad och besviken över att vi gått över EN HEL VECKA som jag så lesst tyckte då. Vi hade ju väntat klart. Jag var redo. Och jag ville inte föreviga min besvikelse... Kooom unge!!!
Jag vet att jag satt på vår pilatesboll och försökte studsta igång det hela. Och Jossan kom på middag och vi såg film och jag var sååå avslappnad. Men ingenting mer hände med den där känslan jag hade i kroppen. Var det falskt ändå?
Men än var det några timmar kvar innan det var dags att få riktiga värkar...
Jag minns att jag inte tog en enda bild på mig själv eller magen under den dagen. Jag var lite irriterad och besviken över att vi gått över EN HEL VECKA som jag så lesst tyckte då. Vi hade ju väntat klart. Jag var redo. Och jag ville inte föreviga min besvikelse... Kooom unge!!!
Jag vet att jag satt på vår pilatesboll och försökte studsta igång det hela. Och Jossan kom på middag och vi såg film och jag var sååå avslappnad. Men ingenting mer hände med den där känslan jag hade i kroppen. Var det falskt ändå?
Den här kulanbilden är från dagen innan tillväxtultraljudet i alla fall.
