hejamy.blogg.se

Och så vaknade jag upp vid 07 tiden - MED VÄRKAR. 

Jag fattade direkt att det var det, även om de var både oregelbundna och svaga så var de ändå där. Och jag var sååå glad! Jag ringde min mamma under förmiddagen för att ändå kolla av lite - är det verkligen sant, är detta värkar?! Och ja. Både jag och min mamma blev bubbliga och fnissiga. Nu var det dags. 

Jag lät Roger sova och jag själv tog det lugnt, åt frukost, pratade med Amanda för att få tips och råd hon hade ju ändå gjort det här förut! Sen gick dagen och värkarna kom hela tiden med ojämla mellanrum. Hanterbara, nästan lite sköna. Jag låg mest på soffan och tittade på film med Roger. Vi åt lite mat och andades tillsammans genom värkarna precis så som vi lärt oss på profilaxkursen vi gått. Vi andades och klockade. Vid varje värk höll jag honom i handen så att han skulle vara riktigt riktigt med. Andades och såg ännu en film. Klockade. Andades. Sakta men säkert hände någonting. Jag duschade. Flera gånger till och med. Det var skönt mot smärtan. Försökte äta kolhydrater, ville mest ha glass. Eller ingenting. Jag smsade mina vänner, "en sista bild på magen, det VÄRKAR här" och alla blev superpirriga. Allt var så verkligt och jag har aldrig varit mer i nuet. Det var en häftig upplevelse och jag tyckte att det gick bra. Det funkade att andas och tiden gick ändå relativt fort. Jag kunde inte sova under dagen, men jag vilade massor. Lärde känna min kropp under värkarbetet, mina andetag, min smärta. 

Och plötsligt steg smärtan och så var det dags att ringa BB, för nu var det på riktigt. Nu skulle vi ha barn. Nu. Väl?!

 

Bilden jag skickade till mina vänner. "Sista bilden på magen", iaf hemma...