år 2014 - nån slaggs sammanfattning
Kategori: Allmänt, Inuti, My, Tankeballongen
Hur ska en sammanfatta ett år som har innehållit ALLT?! Högt och lågt. Detta år har verkligen varit en känslomässig bergochdalbana som inneburit både oändlig sorg och sprudlande glädje och lycka. Det har varit liv och död, om vart annat, upp och ner och allt däremellan.
Den röda tråden har såklart varit att det funnits en bäbis med i bilden under hela 2014. Nyårsafton för ett år sen, vi var ganska precis hemkommna från ett julfirande i dalarna och skulle på nyårsfest på kvällen. Men jag anade att något var på gång. Ingen mens och ont i brösten.. Jag kunde väl inte..? Jag tog ett test på dagen och det visade ett plus. Jag fattade ingenting. (Hej mitt 14-åriga jag, va kul att du hängde med på sexualkunskapen...) tog ett test till, och joo. En glad gubbe! Och efter det vändes allt helt oplanerat upp och ner. Men där var det, det lilla fröt som skulle ligga i min mage i nio månader till.
Året har ändå gått fort och jag funderar på vad jag gjort. Januari gick åt till att smälta nyheten, plugga till tenta och berätta för familj och vänner, dessutom begrava en av Rogers närmaste vänner som tragiskt gick bort. Februari, mars, april, maj gick snabbt, och gick åt att plugga massor, jobba litegrann och sova, jag minns typ inte våren, jag var så trött. Det tar på krafterna att vara gravid! I juni skrev jag uppstatts och kunde bocka av år 1 av 3,5 på högskola, jag sa också hej då till min klass och lämnade in min pausansökan, sen var jag ledig några veckor, blev lite tjock, firade livets kallaste (och nykraste hehe) midsommar, samt var på Håkan Hellströms fantastiska konsert. Fullsatt ullevi och jag hade sittplats, passade mitt gravida jag perfekt. Under Juli jobbade jag på sommarförskolan och hade hand om andras barn, samtidigt som jag försökte klara av värmeböljan, vara gravid och vätskefylld utan att klaga allt för mycket. Det gick det också! Passade dessutom på att cykla på utö och leka sommarlov och semester. Sen kom augusti, månaden med stort A var det tänkt och jag gick in i graviditetens sista skede. Jag passade på att vila, att bada, vi firade min farmors 90 årsdag, vi väntade på bäbisen. Men Augusti kom och gick, men ingen bäbis. Och precis när BF passerat tog orken slut. Den sista väntan kändes outhärdlig och när jag gått en vecka över tiden och september månad var kommen trodde jag aldrig att graviditeten skulle ta slut. Men det gjorde den. 7e september tog livet ännu en ny vändning och våran lilla My kom äntligen ut! Jag hade lyckan att få bli hennes mamma! Allt vändes upp och ner en gång till, vi sprang hos läkare och levde i en ovishet, samtidigt som vi fått den dyrbaraste skatt en kan drömma om, en dotter att lära känna och ta hand om! Mellan läkarbesök och oro växte kärleken och vi landade som föräldrar. Blev en familj. September gick så snabbt, pappan fyllde år, familj och vänner avlöste varandra. My var mittpunkten och en riktig glädjespridare och människomagnet! Oktober kom och vi var fortfarande under utredning, samtidigt som vi växte mer och mer in i rollen som Mys föräldrar. November bara passerade och vi fick någon slaggs vardag där pappan jobbade, och jag och My mest myste och hängde runt. Läkarbesöken avtog och så småning om kom den diagnos vi väntat på, och tillsammans med den en lite klarare plan över operationer och vad vi eventuellt har framför oss. Och så var det redan december, advent, födelsedagar, första vaccinationen för My samt en lång och skön julledighet hemma i dalarna, en fin och skön jul, men också med en sorg efter min fantastiska farmor som gick bort för bara några veckor sedan. Livet och döden. Det går hand i hand på något vis.
Den röda tråden har såklart varit att det funnits en bäbis med i bilden under hela 2014. Nyårsafton för ett år sen, vi var ganska precis hemkommna från ett julfirande i dalarna och skulle på nyårsfest på kvällen. Men jag anade att något var på gång. Ingen mens och ont i brösten.. Jag kunde väl inte..? Jag tog ett test på dagen och det visade ett plus. Jag fattade ingenting. (Hej mitt 14-åriga jag, va kul att du hängde med på sexualkunskapen...) tog ett test till, och joo. En glad gubbe! Och efter det vändes allt helt oplanerat upp och ner. Men där var det, det lilla fröt som skulle ligga i min mage i nio månader till.
Året har ändå gått fort och jag funderar på vad jag gjort. Januari gick åt till att smälta nyheten, plugga till tenta och berätta för familj och vänner, dessutom begrava en av Rogers närmaste vänner som tragiskt gick bort. Februari, mars, april, maj gick snabbt, och gick åt att plugga massor, jobba litegrann och sova, jag minns typ inte våren, jag var så trött. Det tar på krafterna att vara gravid! I juni skrev jag uppstatts och kunde bocka av år 1 av 3,5 på högskola, jag sa också hej då till min klass och lämnade in min pausansökan, sen var jag ledig några veckor, blev lite tjock, firade livets kallaste (och nykraste hehe) midsommar, samt var på Håkan Hellströms fantastiska konsert. Fullsatt ullevi och jag hade sittplats, passade mitt gravida jag perfekt. Under Juli jobbade jag på sommarförskolan och hade hand om andras barn, samtidigt som jag försökte klara av värmeböljan, vara gravid och vätskefylld utan att klaga allt för mycket. Det gick det också! Passade dessutom på att cykla på utö och leka sommarlov och semester. Sen kom augusti, månaden med stort A var det tänkt och jag gick in i graviditetens sista skede. Jag passade på att vila, att bada, vi firade min farmors 90 årsdag, vi väntade på bäbisen. Men Augusti kom och gick, men ingen bäbis. Och precis när BF passerat tog orken slut. Den sista väntan kändes outhärdlig och när jag gått en vecka över tiden och september månad var kommen trodde jag aldrig att graviditeten skulle ta slut. Men det gjorde den. 7e september tog livet ännu en ny vändning och våran lilla My kom äntligen ut! Jag hade lyckan att få bli hennes mamma! Allt vändes upp och ner en gång till, vi sprang hos läkare och levde i en ovishet, samtidigt som vi fått den dyrbaraste skatt en kan drömma om, en dotter att lära känna och ta hand om! Mellan läkarbesök och oro växte kärleken och vi landade som föräldrar. Blev en familj. September gick så snabbt, pappan fyllde år, familj och vänner avlöste varandra. My var mittpunkten och en riktig glädjespridare och människomagnet! Oktober kom och vi var fortfarande under utredning, samtidigt som vi växte mer och mer in i rollen som Mys föräldrar. November bara passerade och vi fick någon slaggs vardag där pappan jobbade, och jag och My mest myste och hängde runt. Läkarbesöken avtog och så småning om kom den diagnos vi väntat på, och tillsammans med den en lite klarare plan över operationer och vad vi eventuellt har framför oss. Och så var det redan december, advent, födelsedagar, första vaccinationen för My samt en lång och skön julledighet hemma i dalarna, en fin och skön jul, men också med en sorg efter min fantastiska farmor som gick bort för bara några veckor sedan. Livet och döden. Det går hand i hand på något vis.
Och så står vi här nu, åter igen inför ett nytt år. 2015. Jag minns att jag, när jag var liten, tänkte på alla år som började med 201-nånting var så långt borta. var så mycket framtid. Att då, när jag var där, då skulle jag vara vuxen. Och nu är det 2015 och jag känner mig precis som då? Men är väl kanske lite vuxen ändå. På något vis. Liten fast ändå stor.
2015 blir med all sannolikhet ett händelserikt år, året då My kommer fylla 1 år. Året då My kommer opereras, minst två gånger. Året då My förhoppningsvis lär sig gå. Går från bäbis till barn. Året då jag ska börja plugga igen. Året då vi borde börja leta lägenhetsbyte. Året då min farmor begravs. Året då min syster tar sjuksysterexamen. Året då några av mina närmaste vänner kommer få barn. År 2015. Vilket år det kommer bli!
Det bästa med 2014 har såklart varit att My kommit in i vårt liv. Att jag fick ha en fantastisk och relativt enkel graviditet och förlossning. Att My är så fantastisk och härlig liten individ! Men det jag också kommer ta med mig i hjärtat är Våra fantastiska familjer som stöttat och hjälpt oss, våra fina fina vänner som funnits där för oss, i vått och tort. Både gamla och nya. Alla fina mammor som jag träffat och deras fantastiska små barn. Alla kunniga läkare som vi mött och som alla (nästan alla) gjort sitt yttersta för att hjälpa oss och My. År 2014 har verkligen varit My´s år, ett mysår. Men också ett tungt år, det har hänt så mycket. Det har varit så mycket känslor i omlopp och jag har nog både gråtit mer än förut, men också skrattat och varit mer lycklig än någonsinn. Och även om det har varit ett år av alla möjliga känslor är jag glad att jag får känna, att jag får vara med. Allting går, livet snurrar på, det är lixom bara att försöka hänga med så gott det går.
Idag är årets sista dag och här går jag och lever.
