Hon ser ut som ett monster
I helgen kom den, den första dåliga kommentaren om Mys utseende från ett annat barn riktat till/om My.
Barnet var 6 år gammalt och hen och hens syskon hade kommit och pratat med oss en stund när vi var på bibloteket. Plötsligt ser jag hur 6-åringen tar upp sina fingrar och gör ena ögat till lite smalare, drar ner underögonlocken och gör en grimas. Sen säger hen "va konstig hon ser ut" och syftar på My. Sen gör hen det ena ögat ännu mindre och säger "hon ser konstig ut, lixom sähär" och gör smala-ögat-grimasen. var på jag chockat svara att "hon ser ut som hon gör". 6-åringen flinar: "hon är ful. Hon ser ut som ett monster."
VAD SVARAR EN PÅ DET???
Jag sa stilla igen att "hon ser ut som hon gör. Jag håller inte med dig". Sen gick ungen. Jag kännde mig asförbannad. Ville på riktit typ slå hen? Eller hålla upp händerna som en spegel och gasta "MEN DU DÅÅÅ!" Men det gjorde jag ju såklart inte.
Det gjorde ont i mig att höra det. För det var fösta gången någon inte sa att My är söt. Nu menar jag inte att folk i tid och otid talar om att vår unge är söt, det är inte det som är det viktiga, utan detta barn är den första som talar om för oss att hen tycker att hon är något annat än söt. Eventuellt andra som hållt med henom har varit tysta om det innan. Därför gjorde det ont. Och det gjorde ont att känna att jag typ ville slå den andra ungen, vem är jag?
Kommentaren gjorde mig illa till mods faktiskt, även om den som uttalade den bara var sex år. Jag tänkte "tycker andra såhär"? "Är det såhär de kommer göra och säga när My börjar på förskolan?" "Ser hon ut som ett monster som jag inte kan se pga förblindad av kärlek?" Samtidigt som jag kände att NEJ. Denna källa var inte korrekt.
hur som, något senare kom barnet tillbaka för att leta efter sitt syskon och mamma som hade gått till någon annan hylla på bibblan, "var är mitt syskon, var är mamma?" sa 6 åringen med gråt i halsen. Jag ville skrika "Skyll dig själv så går det när en är ELAK". Men gjorde såklart inte det heller, istället fick Roger följa med och leta efter den borttappade familjen som snart var återfunnen.
Synden straffar sig själv osv. Barnet gjorde mig ledsen och jag är glad att My inte förstod vad hen sa utan fortsatte att studera böcker och åla runt. Men en dag kommer hon förstå. Jag undrar vad jag ska lära henne att svara?
Sen tänkte jag också på varför den där 6 åringen sa sådär när hens syskon sa tvärt om.. Och så kom jag fram till att hen själv säkrt fått höra det. Och det var också så himla sorligt. Kan barn bara få se ut ifred tack.
