hejamy.blogg.se

Denna tid som vi befinner oss i just nu påminner så himla mycket om den första tiden på BB och första veckan hemma. Förutom att denna gång är vi tillsammans alla tre, hela tiden. Vilket är så himla fint!

 

Veckan som vi tillbringade på sjukhuset påminde i mångt och mycket om att vara tillbaka på BB, ibland kändes det som att vi var med om en pånyttfödelse av vårt barn bara det att denna gång visste vi vem det var som skulle komma till oss. Att bo på sjukhus är alltid speciellt, det är en särskilld doft av ingenting, av kliniskt rent, det är ett stilla lunk, en särskilld mat, en tystnad, ett särskillt sätt att förhålla sig till andra inlaggda och ett beroende av personalen. Det är väldigt märkligt på ett vis. Precis lika märkligt som det var att åka in till BB för att föda. Denna gång tillbringade vi natten tillsammans (som att ha värkar) och på morgonen lämnade vi My till operation (själva födelsen) och sen fick vi ses igen på uppvaket (barnet läggs på bröstet) och det var dags för oss att lära känna "nya My". (lära känna sin nyfödda bäbis). Hon sov ju mycket under det första dygnet och vi satt ofta hud mot hud, vi fick vara försiktiga då vi lyfte huvudet för det var för tungt för henne att hålla upp själv, vi fick lära oss att mata henne trotts att hon var öm och hade ett stort bandage runt huvudet och vi tyckte båda två att hon kändes så liten och skör precis efter operationen. Precis sådär som en känner inför sitt nyfödda lilla knytt. Hennes ljud var annorlunda och vi fick försöka lära oss dem, att bada henne och ta av bandaget första gången var precis lika pirrigt som att bada henne på BB, att hitta ett sätt att hålla den hala lilla kroppen stabil. Vi studerade henne och inspekterade henne, granskade varenda del av henne, precis som en försöker fatta och ta in den nyfödde lille kroppen. Hon sov mycket i vår famn på ett sätt som hon nästan inte alls gör hemma längre, men som hon gjorde hela tiden när hon var färsk. Tiden inne på vårt rum på sjukhuset stod stilla, samtidigt som den snurrade fort fort fort, just så som en inte kunde fatta och förstå den första tiden med My utanför magen. Vi var i en bubbla och denna gången i en bubbla av tre. När vi kom hem var också allt som nytt. Hitta rutinen igen, trösta en ledsen bäbis på natten, klä henne rätt, bada, leka, mysa och vara tillsammans och lediga alla tre! Nu är snart denna vecka över också och jag känner nästan lite ångest, det är på nått vis lite magiskt att bara vara hemma och skrota runt ihop.

 

 Jag förstår att det kanske låter konstigt, men på ett sätt är jag glad att vi fick den här veckan. För den har blivit som en revanch för all skit som vi gick igenom första veckan på BB. Nu fick vi göra om, göra rätt, göra tillsammans. Detta var vår väg på något vis, varför gå rakt när en kan gå krokigt? Jag tror verkligen att detta har stärkt oss som familj och att våra band är starkare nu än innan operationen. Det har både stärkt Mitt och Rogers band till varandra, men också Roger och Mys och Mitt och Mys band till varandra. Det gör mig lycklig mitt i alltihopa. Och jag tror att både jag och Roger har fått känna hur starkt vi känner för vårat barn. Att söva ner henne och lämna henne på operationen och gå en hel dag och vara oroliga och bara vänta gav oss nån slaggs insikt om hur mycket den där lilla krabaten faktiskt betyder för oss. Hur stor plats hon har i våra hjärtan. Inte för att vi inte visste det innan, men nu blev det som förstärkt. Det blev så tydligt! 

 

Och att vi fått göra det här ihop denna gång är nog det bästa med hela operationen, att vi fått göra det här tillsammans. 

 

 

Tack!