För ett halvår sedan
Kategori: Allmänt, Föräldraskap, My, operation
Idag är det prick ett halvår sen sedan My genomgick sin första operation. Det var den absolut jobbigaste dagen i mitt liv. Vi vet att utan operationen hade villkoren för My och hennes fortsatta liv varit annorlunda, men det ändrades i och med denna första operation och det gör också dagen till en av de bästa, hur konstigt det än må låta. . Tacksamheten vi kände och fortfarande känner över svensk sjukvård är oändlig och de duktiga läkare vi träffat förtjänar en stjärna i boken.
My är den starkaste jag vet och jag är så glad att jag får vara hennes mamma. Att vara med på hennes resa är den mest spännande och mest kärleksfyllda resan någonsin. Jag är stolt över henne. Hon gör mig till den lyckligaste mamman på jorden. Tack livet!
Jag har fått frågan hur det känns att behöva operera sitt barn, folk har undrat hur det var att lämna henne på operatonsbordet, vad tänkte vi? Vad gjorde vi? Vad kände vi? folk har frågat och jag vet inte vad jag ska svara?! Det var hemskt, det hemskaste någonsin. Men också det allra allra viktigaste.
Folk har frågat och "berömt" oss för att vi varit så starka, att vi orkat, att vi klarat oss igenom många djupa dalar. Men vad har vi haft för val? Vad skulle vi gjort? En gör allt för sitt barn. Så är det bara. Hur djupa dalarna än är så gör en det bara.
Det jag kan få en klump i magen över idag är att hon var så himla lite då. Bara 5,5, månader ungefär. Vi tyckte då att hon "var så himla stor", men idag så ser vi ju och vet vi ju att hon faktiskt bara var en liten plutt. Tur på ett vis kanske att vi inte då fattade att hon egentligen inte var särskillt stor, det hade nog skapat enorm ångest. Jag tror också att det är det som andra föräldrar med äldre barn tyckt var "det hemskaste", att det var en så pass liten bebis som skulle opereras då de hade andra referenser till sina egna, större barn.
Sen vet jag ju att det är många mindre, ibland nyfödingar som måste opereras av olika anledningar. När jag tänker på det så blir jag helt kall inuti. Vilka hjältar de är, alla barn som behöver vård på sjukhus!
Ibland tycker jag att det känns helt overkligt att My har opererats och ska opereras mer, att vi gjort denna resa, att vi har varit med om allt det här. Att det hände oss. Jag kan inte fatta. Samtidigt som allt känns väldigt verkligt och nära. Ibland när jag pratar om allt, allt från BB och första tiden, till utredninen i jakten på syndromet till operationer och var vi står idag så är det som att jag pratar om någon annan. Att jag berättar en historia. Inte att det handlar om mig och mitt barn. Fast ändå bubblar tusen känslor runt inuti och jag känner allt som jag kände från dagen då My föddes och fram till idag. Det har verkligen varit toppar och dalar. Det finaste med alltihop är att kärleken bara har blivit starkare och starkare. När My tittar på mig och ler sitt allra gladaste leende så vet jag att vi är hur starka som hellst. Jag vet att vi klarar nästan vad som helst.
Operation ett, fjäderinsättningen och skallrekonstruktionen är alltså gjord för ett halvår sen och fjädrarna som sitter i hennes bakhuvud ska ut efter ett halvår, alltså nu. Om två veckor åker vi ner igen och genomför Mys hittills minsta operation, fjäderuttaget. Och hur känns det då? Jo. helt okej. Bra, trotts allt. Det är en liten operation, ett ingrepp som tar bort något som egentligen inte ska vara där i hennes skalle och inte en operation som lagar något eller ändrar något. Men samtidigt, det är klart att vi inte känner en längtan tillbaka till sjukhuset och absolut inte till nedsövningen. Det är väl det som är det jobbigaste, att hon måste sövas. Narkosen. Och att vistas på sjukhus. Alla slangar och uppkopplingar på olika skärmar som gör att hon "ser sjuk ut." Själva ingreppet känner jag ingen oro för alls. Jag litar 110 % på kirurgerna! Det som måste göras måste göras. Det är bara att hänga på.
