att ta igen sig efter ett marathon
Kategori: Allmänt
många dagar har passerat sen vi kom hem. En vecka har gått efter operationen. Efteroperationstid för mig betyder att gå med känslorna på utsidan. Allt stort i livet kommer över mig, allt smått. En väldig massa tacksamhet. Ibland bränner tårarna starkt bakom ögonlocken och jag kan inte hålla tillbaka. Vill inte hålla tillbaka. Jag tittar på My och ser en perfekt person, en liten miniperson som fått så mycket bra läkarvård under detta år. Tacksamhet. Tårar. En person som är helt fantastisk. Tacksamhet. Tårar. Jag fick hjälp av en granne med att ta ut våra sopor, bara det gjorde mig alldeles rörd av tacksamhet. Jag har behövt sova mycket, har varit så otroligt trött. Helt utmattad. Somnat vid läggningen av My på ett sätt jag vanligtvis inte gör (läs klubbad som en säl kl 20), jag tror att jag har mycket att ta igen. Att bearbeta. Nu har vi sprungit vårt livs första extrema marathon och det varade i ett år. Ett år av många sjukhusbesök, väntan, bedömningar, diagnoser, tre operationer, återhämtning. Utöver detta har vi samtidigt lärt känna vårt barn, lärt oss hur en är förälder och bara det är svårt nog ibland! Vi har pusslat för att få en vardag att gå ihop.
och nu får vi plötsligt landa på nått vis. Den första etappen är avklarad. Vila Och Återhämtning Har varit nödvändig och jag tror knte att jag själv förstått att det har varit en sån ansträngning att gå igenom det här. Alltså inte ansträngning i negativ bemärkelse för det har varit ett helt fantastiskt år men det kostar på kroppens energi att gå igenom det. Jag hoppas jag hittar mig själv och min outrötthet snarast, men jag låter det ta tid. Det är okej. Vi har fanimej sprungit på bra fort ändå.
