Nersövd
Kategori: Allmänt, My, operation3
Kvällen och natten har gått snabbt och smärtfri. En sista flaska innan fastan fick jag i henne vid 03, vilket var bra! Sen sov vi till 6.30 då hon skulle emlas och vaknade av det såklart. Vi har hunnit leka, gå i korridoren och kramats massor innan det var dags att gå ner till narkosen.
My var trött och hungrig och tröttnade rätt snabbt på att sitta och vänta på sin tur, så trotts att vi försökte roa och leka blev hon rätt gnällig och det enda vi kunde trösta med var nappen och det enda hon ville ha var mat. Huu. Hon har även passat på att bli lite rusig i kistan så två blöjor hann vi byta i väntan på narkosen, inga konstigheter egentligen - om det inte var för att toaletten är låst och ligger i korridoren, vi hade inga blöjor och när vi väl fick tag i och hade bytt är även dörren till narkosavdelningen låst och en måste vänta på att någon har tid att öppna. Det blir en del Meck med andra ord, älskar barns timeing ibland..
Hur som, efter väntan och baja blev det våran tur. Samma narkosläkare som sist, snudd på samma rum. Samma metod för nedsövning Var det iaf, en mask för ansiktet. Inte superkul för en ledsen och trött bebis. Innan vi gick in hade hon fått lugnande också eftersom hon var så pass less ett tag och det inte är bra med för mycket slem och snor som bildas vid gråt hos de små när de ska sövas. Det var nog bra för My lugnade ner sig och kunde titta på alla apparater och lampor osv innan masken sattes för hennes mun. Denba gång låg hon i min famn och hon festades lite med masken och Roger fick hålla hennes händer för att hon inte skulle dra ur någon sladd och jag fick hålla emot den stretande kroppen. Som tur är går det rätt snabbt att somna men en känner sig verkligen som världens mest svikare till förälder som "med tvång" söver ner sitt barn. Även om det är av godhet och högst nödvändigt. Det kändes med andra ord lika jobbigt med narkosen denna gång som sist. Nästan jobbigare då My är mer medveten nu och "fattar vad som händer." Usch. Narkosläkaren och assisterande syrror var i alla fall jätte duktiga och förklarade allt de gjorde, allt som Pep och alla maskiner. Vi är fullkonligt trygga med dessa!
Det en inte vet vad gäller så här små barn är vad de kommer ihåg om det som händer och inte. de flesta vuxna som får narkos tappar minnet av det men det är omöjligt att säga med barn eftersom de inte kan berätta för oss! Det känns lite jobbigt faktiskt! jag tänker På hur My var i nån vecka efter hennes två andra operationer då hon på kvällarna var väldigt ledsen och hade svårt att komma till ro. Hon kunde vakna upp mitt i natten och vara otröstlig, lite panikartad. Typ två veckor, sen var det bra. Kan det vara spår av narkosen? Att bli sövd med tvång? Eller är det kroppsminnet som har bearbetat händelserna? Jag hoppas hon slipper den paniken denna gång, även om jag tror att den kommer att komma. Det går ju över, men det kommer vara jobbigt när (om) vi är mitt i den.
Starka lilla My! Snart är nog operationen klar. Och det kommer bli hur bra som helst.
